sssofiakarlsson

Nu tänkte jag skriva av mig om hela denna vintern.. Om jag tänker tillbaka på vintern 2010/2011 är det första som kommer upp i tankarna: skit, smärta, svek, tårar, kaos och helvete. Det har varit en av dom värsta vintrarna i mitt liv..  Det absolut största är att min älskade Pluto, hästen som jag har ridit i ungefär 4 år, dog. Han fick kolik kvällen/natten mellan 29/30 december, dagen innan nyår. Moa och Lisa åkte in med honom till Slöinge, och han klarade sig helt enkelt inte. Han var inte gammal, han var en missförstådd ponny på 11-12 år tror jag ? Men det som gjorde mest ont var att jag fick reda på att min älskade lille bebis blivit avlivad genom FACEBOOK. Inte ens Moa, som är en av mina bästa vänner, hörde av sig fast hon var med där. Inte Lisa, som jag hjälpt så mycket i stallet genom åren, (Hon har också hjälpt mig, missförstå mig inte!) som verkligen visste hur mycket jag älskade den hästen, hörde av sig..För mig hade det räckt med ett sms där det stod "Pluto fick kolik ikväll, han klarade sig tyvärr inte." Det hade jag accepterat? Men att jag som vanligt läste på stallets facebooksida morgonen innan nyårsafton, stod det

"Pluto galopperar nu på de evigt gröna ängarna....Det känns tungt att förlora en klippa i verksamheten." Det var tungt, riktigt tungt. Jag vet att jag satt i min säng, och tårarna bara rann, jag kände ingen smärta, utan det var bara chock de första timmarna. När jag väl förstått vad det stod gick jag ner till mamma och fick inte fram ett ord. Till slut fick jag fram mellan tårarna och de ångestfyllda andetagen "Pluto..Död." Och då förstod hon. Jag satt med henne i tio minuter, gick upp, kollade igenom gamla bilder och texter om Pluto. Och sen dess har jag gråtit nästan varje natt när jag sover själv. Jag vet inte varför, det känns bara som en kniv som gått rakt in i hjärtat, den hästen, den sabla helvetes jävla hästen som jag älskade så otroligt mycket. De förändringarna vi gjort, snedstegen, framgångarna...Att aldrig mer få se hans ögon och hans tjuriga uppsyn? Jag har fortfarande inte accepterat det. Första gången jag kom till stallet var för en vecka sedan, och jag grät, och grät och grät.. Jag insåg att han är borta, han stod inte i sin box och tjurade, jag kommer aldrig mer få se honom? Jag fick ingen luft, ville bara därifrån. Så jag vet inte hur det kommer bli med stallet längre, kommer bli tufft att vara där tror jag. Senare samma dag som Pluto dog, fick jag reda på att Timjan, som jag ridit i ett år, åkt tillbaka till sina gamla ägare och avlivats..? WTF? Två på samma dag, inte okej! Och morgonen efter skulle jag åka till Falkenberg och fira nyår och festa med Elin & Co. Hur kul kändes det egentligen att åka iväg med rödgråtna ögon och tömda tårkanaler och ringa in det nya året? Ett 2011 utan Pluto och Timjan.. Sjukt..